Dag 12: Något jag saknar

Morgonen gryr över mitt barndomsminne. 
Solljus försöker envist ta sig genom morgondis. Resultatet är ett magiskt ljus. Daggen ligger som en skrud över växter och bär, över hela trädgården. Nästan som sammet.
 
Försiktiga steg över singlet ner till stora grinden, den mellan ladugården och magasinet. Det är ingen annan hemma än jag, första natten helt ensam om jag minns rätt. Stegen är ändå försiktiga.
Vid stora grinden har man har utsikt över åkern som går längs med skogssnåret. Där har jag många gånger föreställt mig hur älvorna dansar. Dansat där på egen hand, varit en utav dem. 
 
Vid stora grinden står ni och väntar, alla tre hästarna som börjar på 'a'. Hon med stort A, Andromeda. Hon är min - min värld, min galax. Hon som alltid fyller mig med ro, står i mitten. Ser på mig med sina kloka ögon. Ögon som ibland tycks rymma tusen och åter tusen år av kunskap - trots att hon då knappt kan ha varit mer än tre år gammal. 
 
Jag tänker ofta på den morgonen. Inte för att jag nödvändigtvis saknar min barndom i sig. Men jag saknar mitt barndomshem. Där magin fanns precis runt hörnet, och otaliga äventyr väntade i skogsbrynet, i stenröset, vid bäcken. Känslan jag hade den morgonen, av att allt var precis nytt och magiskt saknar jag också. Den är inte riktigt lika återkommande i stan som den är ute på landet.
 
Imorgon ska jag gå ut i skogen, jag tror nog att det är precis vad jag behöver. 
 
En bild som jag tog den där magiska morgonen 2006, för över 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.
 
 
 
BLOGGUTMANING: September | |
Upp